Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac

" Train I ride, sixteen coaches long
Train I ride, sixteen coaches long
Well that long black train
Got my baby and gone. "


Att jag började berättelsen med den där dagen då jag lämnade
Dixie på Heartbreak hotel har sin förklaring.
Så här efteråt begriper jag nämligen att Dixie varit den enda kvinna jag älskat.
Jag menar verkligen älskat.
Inte bara velat sätta på eller ha som docka i skyltfönstret.
Så just det där avskedet har etsat sig fast i mitt minne.
Jag kan, om vi nu ska vara uppriktiga, erkänna att det gör ont när jag tänker på det.
Kanske hade mitt liv blivit något annat om jag hållit fast vid Dixie.
Livet avgörs ju till största delen av tillfälligheter.
Det gäller att komma på rätt väg vid rätt tillfälle och sedan välja rätt
avtagsväg. Eller nåt sånt.
Om nu inte alltihop är ödesbestämt. Bestämt av en högre makt.
Jag har haft många kvinnor under åren. Men ingen, absolut ingen, som Dixie.
Hon växte till min stora längtan, ju längre tiden gick.
Hon blev mitt livs kärlek, mitt livs livs längtan, mitt livs saknad.
Visst låter det vackert? Nästan poetiskt, skulle jag vilja säga.
Eller om det är patetiskt det låter.
Man kanske kan misstänka att minnet spelat ett spratt och att tiden som flyter har en viss förmåga
att försköna det som varit.
Visst, det kan vara så. Men det spelar ju inte så stor roll.
Minnen och drömmar och fantasier är lika stor del av livet som något annat mer handfast.
Lika stor som den fysiska verklighet vi snubblar omkring i till vardags.
Det är ju drömmar och längtan som håller oss igång.
Den fysiska verkligheten är inte alltid så jävla kul. Den är sårande.
Och snacket om att tiden läker alla sår är bara .. snack.
Tiden läker inga sår.
Men kan möjligen förvandla dem till en god historia.

vad har hänt med uppdateringen? :(